Vardagslivet i Sandby


Sandby station på 20-talet. Längst fram står Carl, Lisa och Ella syns
bakom häcken. Den vitklädde pojken till höger är förmodligen Axel.
Mannen med keps är Hilding Gustavsson som var elektriker i Sandby,
i handen håller han sin dotter Ingrid. Mannen längst till vänster
kallades 'Disponenten', han kom ofta till stationen för att låna telefonen.
Bakom fönsterna på andra våningen fanns matsalen.
Det dagliga livet på stationen i Sandby styrdes av tågtidtabellen. Carl steg upp tidigt och startade med en kopp kaffe och en honungssmörgås. Efter att 10-tåget vinkats av var det lugnt några timmar och då åt man frukost som bestod av grovt bröd, salt sill, gräslök, mjölk och (någon gång) ägg. Tre gånger per dag drack man kaffe, på morgonen, på eftermiddagen klockan 13:30 och på kvällen. Anna malde kaffebönor i en kaffekvarn. Det hände även (under kriget) att hon rostade kaffebönorna själv på en stekpanna.
Efter att eftermiddagståget vinkats av vid halv fem tiden åt man middag. Sista tåget avgick 19:40, därefter drack man kaffe med vetebröd.

Middagen bestod för det mesta av traditionell svensk husmanskost såsom ärtsoppa, bruna bönor, stuvade grönsaker med stekt fläsk, potatismos, makaroner(!) och korv, kålsoppa med fläsk + pannkakor, pepparrotskött. Fiskbilen kom en gång per vecka och då blev det sill, torsk eller stekt spätta till middag. På våren kunde man ha stuvad sparris eller sparrissoppa. Vanlig söndagsmat var köttbullar eller grishals (fläskkarre) med sås och potatis. Man åt alltid grovt bröd (utan smör) till middagen, måltidsdrycken var svagdricka eller mjölk. Efterrätten bestod för det mesta av lingon och mjölk eller någon fruktkräm och mjölk. Måltiden inleddes alltid med en bordsbön.


I november varje år var det slakt, grisen köptes från en bondgård i Sandby. Att ta hand om en hel gris var inget problem för en husmor på den tiden, hon kände väl till hur alla delar skulle hanteras. Fläsket saltades och lades i träbaljor som förvarades i en jordkällare. En del kött konserverades, t.ex. köttbullar. Det lades i glasburkar, upphettades i en konserveringsgryta och tillslöts med gummiringar så att ingen luft kom in. Olika sorters korvar tillagades och lämnades in för rökning hos slaktaren i byn. Även skinka lämnades in för rökning. I stort sett allt på grisen togs tillvara på ett eller annat sätt.

Trots dom stundtals svåra tider som rådde under 30-talet var det aldrig nån brist på mat eller annat hos Carl och Anna. Carl hade ju fast jobb ända fram till sin pensionering vid 63 års ålder. Hans lön torde ha uppgått till ca 250-300 kronor per månad plus fri bostad. Dock fick man betala uppvärmningen själva (förutom av väntsalen). Det fanns en kamin i varje rum som under vinterhalvåret hela tiden fick matas med koks eller ved. Till köksspisen användes huvudsakligen ved.
Vatten pumpades upp manuellt med en pump på köksbänken. Varmvatten fanns inte, om någon skulle bada fick man värma vatten på spisen. För tvätt fanns det i källaren ett vedeldat tvättkar.
På stationen hade man en katt som hette Måns. Han rörde sig fritt både inne och ute. Hans mat bestod av resterna från middagsbordet. Måns sov ofta inomhus på nätterna. Någon ’kattlåda’ fanns inte, om Måns ville ut gick han in i sovrummet och jamade, då gick Carl upp och släppte ut honom. Ibland hände det att Carl inte vaknade, då gick Måns fram och jamade direkt i Carls öra tills han vaknade.

De flesta kläder sydde eller stickade man själv eller fick man sytt av en skräddare eller sömmerska. På den här tiden var det också vanligt att kvinnor kom hem och bodde hos folk under en kortare tid för att sy upp kläder. Två av Annas barndomskamrater, systrarna Elna och Anna Björk från Tygelsjö kom någon gång till Carl och Anna i Sandby. Dom stannade då en vecka och sydde under denna tid en del kläder huvudsakligen till kvinnorna i familjen. För det fick man mat och husrum plus en mindre summa pengar.

Man hade senare en annan katt som hette Petter. Det fanns även en tredje katt som ofta kom på besök. Anna var inte så glad för denna och en dag nämnde hon att hon ’hoppas att han inte kommer hit igen'. På kvällen försvann han och kom sen aldrig tillbaka till stationen, detta tyngde Annas samvete en tid.

De söndagar Carl var ledig ansvarade en som hette Nils Hansson för stationen. Nils Hansson var en mycket nära vän till familjen och då Carl gått i pension tog han över dennes jobb. Efter två år lades stationen ner och Nils Hansson började vid SJ som stationsmästare i Jordholmen (nuv Västra Ingelstad).
Lediga sommardagar tog Ella ofta tåget till Bjärred för att bada i kallbadhuset på Långa Bryggan. Entreavgiften var 30 öre. En sträng dam såg till att ordningen upprätthölls inne på badhuset, den som busade fick omedelbart en spann med kallt vatten över sig. Någon enstaka söndag följde Carl och Anna med till Bjärred, man hade då matsäck med sig som intogs på stranden vid bryggan.
Varma sommardagar var det trångt på tåget mellan Lund och Bjärred och man satte ofta in extratåg. Att åka och bada var således lika populärt på den tiden som det är numera.
När Ella blivit lite äldre och fått en cykel cyklade hon ibland till badet men då till Lomma (till det s.k. 'familjebadet' vid nuv. Strandpromenaden)
Familjen åkte gratis på järnvägen mellan Harlösa och Bjärred och detta utnyttjades givetvis mycket. Men liksom för de flesta andra på den tiden var det klent med resandet och dom enda utlandsresor man gjorde var någon enstaka Köpenhamnsresa samt en tur med färjan till Tyskland. Inom Sverige var man (troligen) en gång i sin ungdom i Stockholm . 1947 åkte Anna, Erik och Ella till Husum utanför Örnsköldsvik för att hälsa på Ester. På hemvägen besökte man Stockholm några dagar och hälsade då på Moster Boel på Ersta Diakonianstalt, något som var mycket uppskattat och satte djupa spår hos Anna.

Till stationen hörde en stor trädgård. Här odlade Anna grönsaker och varje lördag under sommarhalvåret åkte hon till Mårtenstorget i Lund och sålde sparris och andra grönsaker. På hösten såldes äpplen och päron.
Tor Nilssons
Mjölk köpte man från Almbacken, en bondgård på vägen mot Dalby. Det var mjölk direkt från kon, den hälldes i skålar och efter några dagar kunde man 'skumma' den och på så sätt fick man grädde. Det man i övrigt behövde till hushållet inköptes hos specerihandlaren Tor Nilsson som hade sin butik vid korsningen mitt i Sandby ungefär där Sandby Centrum nu ligger.

Utbudet av media var inte vad det är idag. Carl prenumererade på Lunds Dagblad. Detta var en konkurrent till Sydsvenska Dagbladet och stödde politiskt Högerpartiet men 1938 ändrades detta och den blev ett organ för Folkpartiet. Anna prenumererade på Allers tillsammans med en granne ("fru Lars Anners"). Någon gång på 30-talet fick man sin första radio. Det var Axel som då han fått sitt första jobb hade sparat ihop pengar och för dessa köpt en radio till sina föräldrar. TV skaffade man sig aldrig.
Nyhetsflödet var således inte så intensivt då som idag men stora händelser diskuterades flitigt. Stora olyckor levde kvar i minnet länge och ännu på 20- och 30-talen diskuterade man Titanic katastrofen (Tiitannik sa man, inte 'Tajtännik'). Även svåra tågolyckor, såsom olyckan vid Malmslätt 2012 (22 omkomna) och vid Getå 1918 (41 omkomna) pratades det länge om.

1937 gick Carl i pension, han var då 64 år gammal. Familjen köpte då ett hus, Östrabo, beläget på andra sidan järnvägen. Köpeskillingen var 8000 kronor, ägare var en byggmästare som gått i konkurs. Vid övertagandet bodde tre familjer i huset, en familj hade ett rum och kök, dom andra hade två rum och kök. Byggmästaren bodde dessutom själv i ett av rummen på ovanvåningen.
Trappan vid Östrabo, från ca 1940.
En av de inneboende hette Nils Larsson. Han fick bo kvar tills hans eget hus på vägen till Torna Hällestad var klart. Nils Larsson var en av de som blev vittne till när en amerikansk flygande fästning nödlandade utanför Sandby 1944 efter att ha blivit beskjuten av svenskt luftvärn. En av besättningsmännen dödades och en skadades. Att Amerikanska eller Brittiska flygplan störtade eller nödlandade i södra Sverige var vid den här tiden inget ovanligt.

Östrabo ligger på Mossavägen. Här ligger idag trävarufirman Woody P&G. Den startades av en av Carls närmsta vänner, Carl Persson. Han arbetade som bokhållare (=redovisningsekonom) på ’Lantmannaffären’, som då var en spannmålshandel, ägd av en som hette Lundgren. Carl Persson köpte affären tillsammans med sin kompanjon Gunnar Gustavsson och utvecklade efter hand verksamheten med inriktning mot byggnadsvaror. P&G står alltså för Persson & Gustavsson.
Carl och Carl Persson träffades ofta för att 'dela en flaska vann' vilket var lika med att man drack en grogg bestående av en enklare cognac blandat med vichyvatten. Till helgen drack Carl ofta en snaps till maten. Anna drack på sin höjd ett glas dessertvin någon gång men mådde inte så bra av det. I yngre år (fram till 1920) var Carl med i IOGT och drack förmodlingen ingen sprit under den tiden.
Carl hade ett stort intresse för hästar och åkta ofta till Flyinge som var (och är) ett av Sveriges främsta stuterier. En dramatisk incident inträffade en dag utanför stationen. En häst som stod bunden blev plötsligt orolig och aggresiv mot en häst som stod bredvid. Ägaren lyckades inte lugna honom, utan tillkallade Carl. Han fick då visa sitt goda handlag med hästar och efter en stund hade hästen lugnat ner sig och ägaren kunde åka hem.

Vintern 1942 var den hårdaste under hela 1900-talet.
Det började snöa lördagen den 16:e mars. Det snöade kraftigt hela dagen och temperaturen kröp ner till minus 15-20 grader.
Carl och Anna skulle gå på begravning i Revinge den dagen (frun till en av Carls kolleger hade dött). Carl var färdigklädd i frack men pga ovädret kom dom aldrig iväg. På söndagen försökte Ella ta sig till Lund i taxi för att därifrån åka till arbetet i Åkarp på måndag morgon. Detta misslyckades, taxin fick vända vid Kungsmarken halvvägs mot Lund. Senare på kvällen lyckades hon ta sig till Dalby och kunde därifrån åka vidare med tåg till Malmö och därifrån till Lund. Hon kom sen inte hem till Sandby igen förrän 10 dagar senare. Då Axel var inkallad (och Ella var i Norrland och hälsade på Esther) kunde hon bo i hans lägenhet i Lund.
Det var stora problem med tåg och bussförbindelser under den här perioden pga de enorma snömängderna och den starka kylan. Ovädret drabbade hela Sverige men det var värst i Skåne.

En tragisk händelse inträffade när vintern var som strängast. En kvinna i Revinge skulle föda barn och pga komplikationer var hon tvungen att ta sig till lasarettet i Lund. Det fanns inga fungerande förbindelser dit men slutligen bestämdes att två militärer från regementet i Revinge skulle försöka skjutsa henne till Lund med häst och vagn. Detta lyckades men det var för sent och vid framkomsten var kvinnan död. Händelsen skapade stor förstämning i Sandby.

En dag på 50-talet inträffade en trist händelse då Carl och Anna var i Lund för att handla. Man besökte bl.a. systembolaget vid Mårtenstorget. En stund efter att dom lämnat butiken upptäckte Carl att hans plånbok var borta. Man vet inte med säkerhet vad som hänt men Carl förvarade alltid plånboken i kavajens innerficka och förmodligen har han utan att märka något fått plånboken utanför fickan och inte märkt att den fallit ner på golvet. En hel månads pension, 700 kronor, gick förlorad, ett hårt slag för en pensionär.

1955 hade Carl och Anna varit gifta i 50 år och guldbröllopet firades med en stor fest i Genarp för släkt och vänner.
Översta raden: Lisa, Farbror John från Höganärs (Carls bror), Axel, Ella, Oskar, Ella, Gunnar, Ester, Erik, Totto, Carl Persson, Rut Rosberg, Karl-Erik, Edit Rosberg, Bror
Mellersta raden: Maria (en vän till Anna från Tygelsjö), Anton Andersson från Fjärdingslöv, Selma (kusin till Anna), Anna, Karl, Hanna Rosberg, Olof (Marias bror), Hedvig Persson (Carl Perssons fru)
Nedersta raden: Per, Anders, Ulla, Lars, Kristina, Karin, Hans, Lena
Hanna Rosberg bodde på Limhamn och var en avlägsen släkting till Anna. Edit och Rut var hennes döttrar.
Att fira högtidsdagar var viktigt och att detta gjordes grundligt framgår av ett brev från Carl till Erik där han berättar hur hans 60-årsdag högtidlighölls.
En av presenterna var ett s.k. rökbord från några goda vänner. Det var ett litet bord utrustat med diverse attiraljer för rökning: askkoppar, tobak, tändstickor, piprensare mm. Det stod senare på det s.k. ’kontoret’ på Östrabo. Carl var dock måttlig med rökning och konsumtionen begränsades till en cigarr på söndageftermiddagen. Kanske ytterligare någon vid festligare tillfällen.

Sandby station revs på 1970-talet och på platsen finns nu ett barndaghem kallat Stinsen.
Östrabo finns kvar ännu.


Efter guldbröllopet.

Carl och Anna levde i en tid av stora förändringar. När dom dog fanns det bilar och flygplan sedan länge och elektriskt ljus fanns i alla hem. Nästan alla hade skaffat sig radio och TV, telefon, tvättmaskin, kylskåp, frysbox, dammsugare, elektrisk spis, WC, centralvärme mm. Inget av detta fanns när dom föddes på 1870-talet. Den generation de tillhörde är kanske den av alla som fått uppleva de största tekniska framsteg som, på riktigt, gjort livet lättare för gemene man.